Dinara i Kroatien – berget fullt av landminor 

Även om man råkar vara på semester så kan man ju faktiskt röra sig lite. Tycker nog vi träningsnördar. Jovisst, i vanliga fall kanske, men jag hade ju precis avverkat ett bergsultralopp i Frankrike och drämt genom Kungsleden och dubbla turer uppför Kebnekaise. Mitt arbete fyller klart upp träningskvoten ibland. Men råkar man resa med ett bergsfreak så får man skylla sig själv om man inte åker på semester pigg i benen.. haha ;)

Skämt å sido! Jag var knappast svårövertalad om man säger så. Det blev helt enkelt några färre timmar på beachen. Det var för övrigt klart svårare att hitta TILL berget än att ta sig uppför.

Varför var då lederna så viktiga? Jo för att under Sovjetkriget var alla dessa områden och nära städer inblandade och än idag finns det mycket undangömda landminor kvar. Så enbart 2 av 3 utmärkta leder är garanterat landsminsfria av Alpinismförbudet i Kroatien. Mitt äventyrarsällskap föreslog att vi skulle köra offroad.. hehe jo men tjena. Jag tycker det var en tillräckligt kittlande utmaning att överhuvudtaget bestiga berget via utmärkt led..

Hursomhelst, att faktiskt hitta till starten på leden tog nog 2h längre tid än beräknat och får bestigning startade under helt optimala förutsättningar till slut; kl 10.00 och 40 grader varmt. Ha! Efter lite trevande körning på skogsstigar och jagande av vakthundar. Men till slut dök då denna ”skylt” upp!

Sedan påbörjade vi stigningen; berget var 1831 m högt och vi startade på ca 530 möh. I den 40 gradiga värmen rök vattnet snabbare än beräknat; men alltid kul att bestiga berg! Efter några timmar träffade vi dessutom på vandrare – inte bara vi på landminsberget alltså!

Sevärdheter från flera århundraden sedan blandades med svårtrailad terräng och stumma trötta ben. Brännan kan man kanske inte klaga på i alla fall… och markeringen var tusen gånger bättre än väntat – det tackar vi för! Enda kruxet var väl när man skulle gå på toa, hur långt vågar man gå från markerad led?! Haha..

  

Bestigningen tog ca 4.50 att genomföra, ca 1h långsammare än vad jag förväntat mig och 1h snabbare än Alex trodde. Att ta sig ner tog nästan 2h, det var svår löpning för stumma ben och vi var nog bra mer påverkade av värmen än förväntat. 40 grader är trots allt 40 grader.. speciellt mellan 10 och 15.. :)

Vi mötte vandrare som säkert spenderade uppemot 10h för dagen att ta sig upp och ner, vilket jag inte avundades. Bra och markant påverkad nere vid foten av berget, men som alltid tillfredsställd och nöjd av at ta en topp, trots ”bara” 1300 höjdmeter till dess topp på 1831 möh.

Sedan åkte det ner 2st fanta, 1L vatten och en stor pizza innan jag var människa igen. Och doppet i havet var gudomligt, och lika så middagen. Och sällskapet också för den delen. Svårt att klaga på denna äventyrsdag! Möjligtvis på brännan i så fall, jag har så mycket linjer från olika löparkjolar just nu att jag ser ut som en zebra…