Det senaste året har jag gjort en resa i löpspåret, här är berättelsen om hur det gick.

Den 12:e augusti 2014 satt jag i möte hos min logoped efter att ha pratat träning en stund nämnde hon att hon sprang fjällmaran 2013, det tyckte jag lät coolt och bestämde mig för att också göra det. Vi skakade hand på att ses på fjällmaran 2015, och mitt kommande år blev i ett svep omkastat. Jag visste inte hur mycket slit och upplevelser som väntade.

En vän som sprungit tidigare tipsade om att det var väldigt hårt tryck på anmälan så jag satt redo när klockan slog 14 den 14:e augusti, och jag fick en plats. Läste runt lite på hemsidan och såg att medaljtiden låg på 5:30, vilket jag tyckte lät klart görbart. Så här i efterhand kan jag säga, HAH!

Några dagar sedan sprang jag första rundan som landade på ståtliga 1.9km. Inte 1.9 mil vilket hade varit en god start mot en mara, 1.9 kilometer. Men jag fortsatte köra varannan dag och den ungefär en vecka senare blev det jag 7km, men efter 6 var jag tvungen att gå hem för att ena höften gjorde helt absurt ont. Snackar med en kompis från Linköping, Jonas Olsson, som tipsar om att Team Nordic Trail har löpargrupper i stan och jag anmäler mig till ett provpass.

September

Den 9:e september provspringer jag för första gången med TNT, Team Nordic Trail. En samling glada sällar som springer runt i skogen eller på fjällen istället för på asfalt. Det var kul och jag skickade in min anmälan om medlemsskap samma kväll. Ett beslut jag inte ångrat. Mot slutet av september kör jag första mitt PT-pass med Miranda, även känt som “Fram med höften Micke!”-pass. Ett rop jag snabbt tappade räkningen över hur många gånger hon tvingades ropa, och det började sätta sig sakta men säkert. Riktigt bra lärare, såg direkt vad som var grundorsaken till mina klurigheter. Höften fortsätter dock att gnälla trots att jag vilar mycket i övrigt.

Oktober

Framåt oktober har jag insikten hur mycket teknik det är i löpning sjunkit in och jag tänker flera gånger “måste varit ren och skär tur att jag tog mig framåt alls förut”. Teorin är inte så svår, men att sätta allt samtidigt är svårt även om grunderna börjar att komma på plats nu. Sätta allt samtidigt när man är väldigt trött kommer nog ta flera år.

Här pratar jag till slut med en naprapat som berättar att höften är överbelastad, och då har varit det i en dryg månad vilket inte direkt hjälpte. Många möten med tryckvågsbehandling och rehab-övningar, sakta men säket blev det bättre och jag föll in i ett schema som höll nästan hela året; tisdagar TNT, torsdag nöta teknik eller lite intervaller själv, söndag långpass vid Gömmaren.
Under något av PT-passen med Miranda så tränar vi nerför och det är rush när man verkligen får till flytet. Man bara flyger fram, inte alls samma hackiga knä-krossande hoppetossande jag tidigare varit med om. Tekniken? Att våga luta sig framåt.

November – December

I november klev jag upp från bas till medelgruppen i TNT, allt detta nötande började ge resultat och söndagspassen blir 8km istället för 5. Börjar kännas rätt bra och när december landade var jag med och sprang en bit mot Uppsala, Ursvik – Kalhäll blev 17km totalt vilket var nytt personbästa med 7km. Höften gnällde lite granna men inte så fasligt. Söndagsrundorna blir lite längre igen, en mil.

Utvecklingen börjar ta fart och Efter att ha varit bland de snabbare i medelgruppen några pass kliver jag upp till tuffa gruppen i TNT i december, och är återigen sist jämt. Någonstans här överbelastar jag andra sidan av höften, vilket gav nya tryckvågsbehandlingar och rehabövningar för den andra sidan. Krånglande höft tillsammans med ett väder som ofta bestod av snålblåst och regn samt en temperatur på ~5 grader gjorde det ofta ganska motigt att ta mig till träningen.

Januari – Februari

Det gick dock över ganska snabbt, i januari-februari började jag vara näst eller näst-näst sist vilket var en otroligt härlig känsla. Jag har aldrig varit så nöjd över att vara näst sist som första gången i tuffa gruppen, jag ramlade ihop i snön mellan varje intervall men höll tempot med de övriga. Passet jag var näst-näst sist minns jag fortfarande. Kunde knappt gå till tunnelbanan efteråt och höll på att missa min station för att jag var så trött, men det var det värt.

Här börjar jag intresserade mig lite för näring och börjar med aminosyror före passet och proteindryck efter, jag vet inte om det var placebo eller faktiskt hjälpte men det kändes som att jag kunde trycka på mer vecka till vecka.

Mars

I mars sprang jag första det 15km-varvet vid Gömmaren, det var ren och skär lycka. Knäna började dock gnälla en del vilket berodde på att utsidan av mina lår hade blivit så pass mycket starkare än insidan att knäskålen roterades. Nya rehabövningar, men jag slapp tryckvågorna i alla fall. Här bytte jag också jobb vilket tog en hel del fokus och energi.

April

April anlände och jag visste att det snart var dags för paus då jag har kraftig björkpollenastma, men före jag kastade in handuken för en dryg månad sprang jag och Anja 30km på Sörmlandsleden vilket var nytt PB med en dryg mil till jämfört med tidigare 17km.

Maj

Maj bestod av simning, bestämde mig för att lära mig crawla och efter att ha frågat runt lite fastnade jag för en stil som kallas Total Immersion och i korthet verkar kunna beskrivas som att simma genom vattnet istälet för att flytta på vattnet, jämfört med vanlig crawl. En del nötande på egen hand följdes av ett PT-pass, blev rekommenderad en riktigt bra tränare av några swimrun:are. Yogar också en del för variation. Allt som allt en rätt trevlig månad, men jag saknade att vara ute

Juni

När juni anlände var det dags för mitt första TNT-läger, Edsåsdalen. Jag var rätt nervös över att pollen inte skulle ha lagt sig norröver men våren hade varit så pass kall att de inte ens börjat vilket var en glad överraskning. Sprang på och mest bara nöt. Myrintervallerna och att jaga varandra i den där sörjan var otroligt jobbigt men bland det roligaste på hela våren. Började i medelgruppen men till långpasset kommenterade benen att jag knappt sprungit alls på 1.5 månad och jag klev ner till basnivå dag två. Spenderade helgen med kameran i högsta hugg och belönades med några guldkorn. Några favoritbilder:

Tänkte fortsätta mjukstarta men mitt andra TNT-pass såg Tobbe som var ledare för tuffa mig stå i medelgruppen så han pekade och sa “Vad gör du där borta? Komsi!” och jag tänkte det var lika bra att prova, och till min glädje höll det. Bland de långsammare, men jag verkade inte tappat så mycket som jag befarade. Här någonstans bestämmer jag mig för att gå ner från mitt 3mm drop till barfotaskor, vivo barefoot, så jag köper både trail och vardagsskor för att nöta in rätt teknik. Beslutet att gå över samtidigt i både lopp och vardag skulle kosta mig senare.

Här sprang mitt första traillopp, Stockholm Trail. 10km på 1:11 vilket jag inte var särskild nöjd med. Åt för mycket lunch som låg och skvalpade hela loppet samt pressade knappt alls. Dagen efter mådde benen som vanligt vilket var ett tydligt tecken på att jag tog det på tok för lugnt. Bestämmer mig för att pressa mer nästa lopp.

Här någonstans börjar jag till slut få fason på tekniken uppför också. Knepet? Tryck inte ifrån med vaderna, lyft på benen med låren. Vilket kräver att du sätter i hela foten och inte bara tårna.

Det dröjde inte så fasligt länge, bara en vecka faktiskt, innan det i början av juli var dags igen. Killian Classic. Ett vackert och backigt lopp på 25km eller 45kmi franska Pyréneerna. Runt 800 löpare totalt, varav vi var 40 svenskar vilket var kul. Arrangören för hela loppet kom och mötte upp oss när vi kom, Miranda blev intervjuad när hon gick i mål, delegationen med svenskar verkar ha blivit en liten grej. Jag sprang 25km och bestämde mig för att plocka med min systemkamera vilket inte underlättade löpningen direkt då stora delar av loppet var antingen brant eller tekniskt. Till slut tog jag mig i mål efter 4:42 och jag pressade lite mer, men inte alls så mycket som jag kunde, nästa lopp…

Jag tycker om den här bilden. Löparnas glädje över att äntligen komma in på upploppet efter många timmar ute på banan och man möts av vänner som hejar och tjoar in en den sista biten i mål.

Det blev några till riktigt fina bilder, men jag bestämmer mig för att springa nästa lopp utan kameran. Bestämmer mig också för revansch på Killian, men nästa år blir det 45an.

Juli

I slutet av juli följde jag med TNT på ett nytt läger, det här varvet var det Sylarna som besöktes och nu förstod jag varför folk blir förtjusta i fjällvärlden. Först 16km löpning från Storulvån till Sylarnas fjällstation med packning, följt av ett styrkepass i regnet och leran. Dag två var ett långpass men då började hälsenan klaga mera så jag vände redan efter 5km, sprang tillbaka och körde lite styrka, solade och läste en bok istället. Lördag klättrade vi upp på Storsylen, vi hade världens tur med vädret, strålande sol och väldigt lite vind vilket gjorde det till en riktigt härlig dag. Men det gick inte snabbt, även med lite plana partier med snabb promenad/löpning i hade vi en snitthastighet på 26min/km :) Men det var riktigt kul att klättra ett tag med, få använda hela kroppen. Söndag var det 16km tillbaka, jag gick för att spara på hälsenan och fick sällskap av en vän som råkade stuka foten på långpasset. Växlade tillbaka till mina vanliga vardagsskor och köpte ett nytt par vanliga löpskor, mina gamla höll på att ramla sönder efter en hel drös med mil i alla möjliga väder. Vanliga skor känns som slalompjäxor och jag saknar verkligen mina barfotaskor, både i spåret och till vardags.

När augusti anlänt träffade jag naprapaten om hälsenan men som tur var visade ultraljudet att den bara är lite irriterad så jag fick grönt ljus för att springa maran. Lycka och otrolig lättnad. Jag fick också lite idrottsmassage av vaden för att lösa upp en drös med knutar för att på så vis avlasta senan lite till, inte bekvämt alls men det verkade hjälpa en hel del. Vi bokade in en ny tid efter loppet för att rensa upp från loppet samt börja jobba förebyggande med övningar.

Helgen

Fredag

Den 6:e augusti var det dags för avfärd mot Åre och jag var nervös hela dagen, fick inte riktigt lika mycket gjort på jobbet som jag brukar. Tåget skulle gå vid 22:40 men när jag runt 22 kom in till centralen, jag gillar att ha marginal när det gäller resor, stod det att tåget hade en ny preliminär tid; 01:40. Till slut gick det vid 01:53. Jag skulle ha kommit fram vid 07:55, dvs spenderat natten på tåget och hoppades få mer eller mindre en vanlig natts sömn, men det sprack ju ganska radikalt.

När jag väl kom fram på fredag förmiddag hade jag bokat en taxi till stugan i Edsåsdalen vilket var skönt så snart var jag upppackad och redo för…ja, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra resten av dagen. Mina stugkamrater hade tidigare under förmiddagen åkt iväg på utflykt till Åre, men det var en föreläsning i Trillevallen så jag lånade en cykel av Köjagården och trampade glatt iväg. Visade sig senare att backen från korsningen till Edsåsdalen och upp till Trillevallenär 9km uppför. Men från Edsåsdalen till den korsningen var det å andra sidan 8km nerför, så det var trevligare. Men att ladda upp med nästan två mil cykling uppför på en cykel utan växlar dagen före kanske inte var helt optimalt, nåja. Nummerlapp hämtades ut, lyssnade på en föreläsning om överträning vilket inte kändes särskilt applicerbart på mig och sedan var det tillbaka till stugan för middag. Efter 17km cykling tillbaks igen då. Men mina stugkamrater gjorde en riktigt god grönsaksröra, det första gången jag ätit kikärtor i hel form och tyckt att det varit riktigt gott.

Efter att vi fixat till all utrustning inför loppet var det bara ställa larmen och sova.

Lördag

Så var det dags. Kulmen för hela årets träning. 8:e augusti hade anlänt. Jag vaknade inte helt oväntat före väckarklockan och drog på mig sakerna. En snabb frukost så var vi iväg mot bussen som skulle köra oss till starten. För en så kort sträcka kändes bussturen otroligt lång, men sedan åkte vi in i Vålådalen och såg startfållan och det var dags.

Jag hade funderat lite och i prioriteringsordning hade jag ett antal mål

• Inte dra på mig några permanenta eller långvariga skador.
• Få springa hela loppet, dvs nå repdragningen vid 28km på mindre än 6:30.
• Klara av hela loppet.
• Klara av det på mindre än 8 timmar. Ägnade den första milen åt lite blandad huvudräkning och det skulle kräva ett snitt-tempo på ungefär 11:30-12min/km, så när jag gick över 12 visste jag att jag var tvungen att sluta tramsa.
• Pressa. Tidigare lopp har jag haft krafter kvar, det ville jag inte ha när jag gick i mål nu.

Jag ställde mig i startfållan och fick världens rush när startskottet gick. Hade placerat mig rätt långt bak i fältet för att tvingas dra ner på takten vilket var tur, jag verkar ha en tendens att gå ut för hårt. Och det fungerade…lite för bra. Den första milen var det någon form av kö vid nästan varje spång, och med så mycket regn som det varit i år var det många spänger. Detta hade självklart fördelen att när jag var ganska fräsch vid 1/4 av distansen trots att de första 7 var uppför. Men fältet började dras ut och jag kunde börja hålla min egen takt mer och mer. Hade en plan om att gå i uppförsbackar, springa på planmark och springa i så många nerförsbackar som jag kunde. Det höll nästan hela loppet igenom.

Ett berg avklarat och det rullade på över nästa berg med. Den här biten minns jag inte så mycket av förutom att det var rätt blött och lerigt. Hälsenan kändes bra, hade skavsår på vänsterfoten men det gjorde inte ont nog att stanna och kolla så jag drev på. Var glad när jag såg 22km, sedan var det närmare målet än starten vilket kändes väldigt bra.

Stannade knappt alls vid energistationerna. Tidigare har jag fått håll väldigt lätt, så jag körde fjällmaran på vatten och gel, plus en liten chokladboll i Ottsjö. Vatten och gel var 15-20:e minut, från start. Kändes fånigt att ta det efter en kvart när jag kände mig så fräsch men det var bara mumsa i mig. Den rutinen föll ihop lite, förvånansvärt svårt att hålla koll på klockan men efter 4 timmar började jag lite förlora greppet om när jag egentligen åt gel senast. Ska sätta ett repeterande larm nästa gång.

Klarade repdragningen, var där vid 4:41. Sedan var det lera. Och mer lera. Här började benen bli så möra och det var så kladdigt att jag gick även på planmark en kilometer eller två innan jag tvingade igång dem igen.

Efter repdragningen var det uppför Välliste. Berget som aldrig verkade ta slut. Nu var benen riktigt möra men jag tragglade på trots protester, och blev belönad med riktigt magnifika vyer. Vi sprang längs Välliste en bit och sedan var det nerför. Först riktigt brant, men det planade ut och här kunde jag trycka på. Tog rygg på en tjej som höll bra tempo och vi sprang förbi flera klungor. Benen ville verkligen inte alls vara med men vid det här laget hade de gett upp försöken att säga emot och jag trampade på hela vägen in i mål på 7:36.

Mina hålltider

En meter över mållinjen kollapsade jag i en trött hög. Hade jag inte legat i vägen för de andra som kom in i mål hade jag blivit kvar där en stund, nu fick jag stapla iväg. Men jag fick gratulationer och kramar av TNT-vänner, så det lyfte humöret sissådär en 15 snäpp :)

Det tog en timme med våffla, dusch och bastu innan jag började känna mig somi närheten av mig själv igen. När jag gick omkring lite i målområdet sedan började jag plötsligt att storgråta, och visste inte varför. Har inte varit med om det förut. Utmattning? Lycka? Märklig upplevelse.

Jag hade bokat in mig på banketten på kvällen vilket var rätt bortkastat, måste ha varit världens tråkigaste middagssällskap. Kroppen var totalt slut och jag ville bara hem till sängen. Efter förrätten började magen vobbla också så jag fick knappt i mig någon mat heller. Till slut gick bussen hem till Edsåsdalen, chauffören åkte hela vägen till stugbyn vilket var mycket uppskattat. Den lilla uppförsbacken var tung, att gå en kilometer till där hade varit mycket motigt.

Söndag

Söndagen var benen fortfarande rätt slut, vi städade upp i stugan och packade för en frukostbuffé på Köjagården. Av någon anledningen tyckte jag och de andra att det sena tåget var en bra idé, så vi satt och vilade på Köja till 1430 då taxin tillbaka till Undersåker station anlände. Många timmar tåg senare anlände jag hemma igen vid 23:35.

Det är nu tisdag morgon och benen börjar kännas som vanligt igen efter gårdagens 14h sömn, två luncher och två middagar. Återhämtning verkar innebära en faslig massa sömn och mat. Ganska trevligt, men man hinner inte göra mycket annat.

Slutfunderingar

När det kommer till kritan är jag ingen träningstokig person, det jag är att jag kan vara otroligt målinriktad. Insåg att det skulle behövas en väldans massa träning för att klara av loppet utan bestående skador så det var bara att nöta. Jag har hoppat över vissa pass, men jag släpade mig iväg trots novemberregn, isbelagda stigar i februari eller slask i mars för att jag inte såg mycket till alternativ. Och inte helt oväntat så funkade det. Tekniken artade sig sakta men säkert, konditionen med.

Kan du springa 1.9km så kan du göra samma sak, om du vill. Men du bör:
– Skaffa en bra tränare som lär dig riktigt traillöpningteknik. Det är inte samma löpteknik som för asfalt, även om mycket är gemensamt.
– Htita en riktigt bra naprapat. Under året har jag haft problem med båda sidor av höften, båda knäna och ena hälsenan. Be om rekommendationer av andra löpare.
– Nöt teknik. Det var bra mycket svårare att gå från 2 till 10 km än från 10km till 30km. När tekniken väl sitter där verkar det mest handla om att hitta vilken form av energipåfyllnad som fungerar för din kropp.

För mig underlättade det rejält att springa i grupp, jag pressar mig lite extra då. Det funkar för vissa men inte andra, om det funkar för dig så kör ett provpass med TNT och se hur det känns. Det har aldrig varit “Aha, ska du bara springa <något-lopp>? det klarar väl alla…” utan alla är alltid glada, peppande och puttar lite på en att nå ens egna mål. Så till alla nya vänner i TNT; tack för svar på  oräkneliga frågor, pepp när benen verkligen inte ville längre.

/Mikael Modin.