Jämtlandstriangeln 1-3 aug – Fjällöpning för nybörjare

Som ni vet så älskar jag Jämtlandstriangeln. Det var kärlek vid första ögonkastet med fjällen för några år sedan, och Jämtlandstriangeln kommer alltid ha en liten plats i hjärtat sedan dess. Så det var med andra ord med stor glädje som jag fredagen den 1:a aug (dagen efter att jag sa hejdå till Sylarna-familjen) fick möjlighet att välkomna ett stort gäng löpare för en triangel-löpning.

Taggade till tänderna och nervösa som sjutton var de! Och jag förstår dem. Är man på väg att springa i fjällen för första gången – dessutom mellan stugor vilket innebär att man måste bära med sig allt – då får man vara nervös och frågvis. Vi spenderade med andra ord en bra stund på morgonen med att dividera packning och klädval. Sedan var det dags för en stor grupp löpare att ta sig an vackra Jämtlandsfjällen!

Och vad ska man säga. Vi fick lite sol, lite blåst och en lite regn därute! Minst sagt!

Efter 5 strålande dagar skulle vi tyvärr pricka in en dag med lite sämre väder för uppstarten av Jämtlandstriangeln. Som ledare blir man lite bitter mest för att man vill visa DET MAGISKA – DET VACKRA – DET UNDERBARA – därute, men så kommer ett förbannat regnmoln och dränker alla deltagare istället. Men – vet ni vad?! Jo. Jag tror nog minsann att det var många som tyckte att det ändå blev lite coolt trots allt. Naturens krafter, vilken power ändå. Speciellt ute i vildmarken bland fjälltoppar. Det är en mäktig upplevelse att kämpa i motvind mot ett mål.

Alla levererade prov på pannben och vi tog oss an stormen med storm;) och snart skulle den dessutom vara över. Lite snabbare tempo än anat, men så blir det ju när alla blir huliganer i löparskor och rusar genom vinden :)

Och vi behövde inte oroa oss, vi fick komma fram till ett Sylarna som på kvällen visade ett magiskt kvällsljus som fick fotografEmil att gråta av glädje. Dessutom fick undertecknad, ledare Miranda, möjlighet att tvinga ut alla på en kvällspromenad i solljuset och värmen. Renskavsgrytan satt för övrigt perfekt i magen. Och dagens 16km blev distansrekord för många av löparna, härligt att höra! Med goa vänner, många stopp och energi så kommer man långt.

Dag 2 startade vi med en toppbestigning av Herrklumpen. Eller som jag gärna kallar den – Heffaklumpen!

David som jobbar på Sylarna Fjällstation har rekord upp på toppen på 11.32. Jag kan meddela att det tog oss en mer än en halvtimma upp. Vi hade inte lika bråttom som David hel enkelt…

Vi plockade på oss ryggsäckarna och lämnade Sylarna bakom oss. Tack och bock, nu styrde vi kosan mot Blåhammaren och det förträffliga jämtländska köket som det är så känt för!

Till Blåhammaren hade vi 19km äventyr framför oss. Vi studsade mellan spång och sten (och jag var förvånad som ledare att ingen stukade foten – jag hade ju 30 nybörjare i fjällen och hade packat ner minst 8st doerlindor i ryggsäcken…). Stämningen var god när vi bredde ut oss i vyn och chockerade lite vandrare på vägen. Efter 5km blev det energipaus och i höjd med nödstugan halvvägs blev det dags att plocka fram lunchpåsen. Lunchpåsen som var gjorde under dagens frukostbyffé innehöll i de flestas fall smörgåsar plus den obligatoriska kexchokladen…

Ner i varv. Lugn. Prat. Skratt. Cirkuskonster av vår maskot och medlöpande hund Hilda. Eric somnade nästan. Mätta och glada. Härifrån delade vi upp gruppen i 2 för att tillgodose de olika tempona vi hade i löpgruppen och strax gav vi oss vidare mot Blåhammaren. Vi hade ca 10km kvar och det mesta uppför. Jag peppade och peppade med att ”imorn är det i alla fall bara nerför”.. ;) Som att det hjälpte. Men det roliga är att man ser fjällstationen på en mils avstånd så att man har i alla fall ett tydligt mål!

 

Jag vet att många kämpade denna sista stund i löparskor till Blåhammaren. Satte man distansrekord redan under gårdagen så fick man ju sätta ett nytt idag! Men det är viktigt att nämna att vi inte hade bråttom. Vi – tog – vår – tid. Drack ur fjällbäckar. Gick i backar. Fotade renar. Fotade selfies. Våra 19km tog nästan 5h denna dag. Så vi tog det lugnt i löparskor. Vi hade en glad och kanske lite utmattad grupp med oss när vi väl kom fram.

Det blev öl, chips och bastuhäng på plats innna vi antog matsalen. I Blåhammaren står maten i centrum. 3rätters med dryckespaket, sommelierer, kockar och allmänna matälskare om vartannat. Enorm salladsbuffe, fantastisk chevré-förrätt, fantastisk huvudrätt, chokladkaka till efterrätt m.m. slank ner. Vi fick nästan en egen matsal och ljudnivån var hyfsat bedövande!

En sista dag och solen strålade när vi lämnade Blåhammaren och hade 12km utförslöpning till Storulvån. Jag VET att några fick kämpa med krämpor och de kämpade tappert. Liksom övriga dagar tog vi den tiden det behövde och delade upp gruppen efter olika nivåer. Vi stannade och åt lite energi och fortsatte att rulla fram för att omsluta Triangeln. Storulvån tornade upp sig ett par kilometer innan mål och vissa löpare for fram snabbare än andra. Jag fascinerades av vilken skillnad endast 3 dagar hade gjort över hur löparna attackerade spångar, sten och knixiga stigar. Jättekul att se!

Grönskan ner till Storulvån gör för övrigt vyerna så vackra att man måste sluta titta på stigen och bara titta framåt :)

Vi avslutade med efterlängtad lunch på Storulvån efter en härlig dusch. Sedan hade vi en avslutningsstund tillsammans i konferenssalen och jag var INTE redo att säga hej då till alla redan. Alla dessa avslut hela tiden, det är fan tufft som ledare ju.. Men jag ska inte klaga, det är en fröjd att få hänga med så mycket goa människor och få visa sina smultronställen.

Jag hoppas att alla fick fjällmagi med sig hem och att den stannar kvar så ses vi i löparskor nästa år igen.

Personligen behöver jag inte drömma länge till, vi ska ju tillbaka nästa vecka med en lite mindre grupp. Vill du följa med så vore det ju toppen, vi har några enstaka platser kvar. Jag gör soldans varje dag för att det ska bli fint väder.

Så dubbla fjälläger i Jämtlandsfjällen resulterade för övrigt i 25h löpning för mig, 7st 3rätters (var nog jobbigare än 25h löpning ärligt talat) och en herrans massa nya vänner. Och selfies hehe. Och trötta ben. Jag erkänner. Men fler endorfiner än man förtjänar nästan. Tack till alla som var med!