Omaka långpass och någon form av form kanske!

Ibland är det inte så enkelt att veta riktigt var man har den där formen.

I tid och otid frågar folk mig hur formen ligger till. Man kan väl tänka sig att eftersom jag andas löpning, lever löpning, jobbar med löpning och brinner för löpning.. så borde jag ha koll på löparformen?!

Jadu. Som coach har man bättre koll på sina adepters form än på sig själv. Dock så är jag ganska van vid de här benen vid det här laget, så jag vet ju vad de går för även vid utebliven form. Jag har ju inte direkt känt mig uberformtoppad på sista tiden.. så när min marathonadept skulle ha hare-hjälp inför sitt nyckelpass inför Marathon så var ju frågan om benen tänkte leverera.

Glatt överraskad blev jag inte nämnvärt påverkad av 4.50fart i 18km skulle det visa sig. Haha?! Det var ju positivt, kanske fanns det krut i benen ändå? Det var sjukt länge sedan jag sprang på platten i nästan 2 mil och dessutom med klocka! Runt, runt, runt sjöarna. Här som man (en annan tid i livet) sprang 12 timmars utmaningar förr…

Men sedan är ju det här med form förresten relativt helt klart. Den ena gubben här springer ju 32 mil på 40h. Och den andra springer 21km på 64min. En tredje diggar ju att löpa mest. Och är ganska nöjd med att mest springa runt och vara glad. Kan inte låta bli att skratta åt att jag är mer brydd kring att springa runt i bleka ben i löparkjol än jag tänker på mitt tempo per kilometer… hehe.. men sen så vinner jag ju aldrig tävlingar heller..

En som fick springa tävling i helgen blev i alla fall min lilla Gudson Malte – som jag har längtat!!! Sedan han föddes för 2,5 år sedan så har jag räknat ner till den dagen då han skulle vara stor nog för knattelopp :) Och i helgen blev det debut på Brantaste! En backe uppför helt enkelt. Perfekt för min lilla cooling med spring i benen. Gudmor hade ordnat tävlingslinne, extra medalj, mini-kompressionsskydd (jag vet nördigt), buff och perfekt ”bring it on”-attityd. Och som han levererade… så stolt man blev :) Hehe.. man ser ju på bilden också hur sjukt överpeppad jag var!

Sedan kom jag själv inte till start till Stockholm Brantaste. Jag grämde mig lite när jag stod vid sidan av och hejade. Vet inte om det var latmasken som var framme eller om jag hade lite för mycket prestige och inte ville göra bort mig.. mn något var det. Hehe eller så ville jag sluta på topp med min senaste vinst i Hammarbybacken på Skistar Everest Challenge i vintras..

Fullmatad med inspiration ställde jag klockan TIDIGT och lurade med Daniel x2 på Sörmlandsleden dagen därpå. Målsättningen för dagen var LÅNGT och långt blev det! Etapp 1,2,3 och 4 fick det bli. Plus extrarunda och fartökning på transporten hem. Väldigt länge sedan jag matade på såhär mycket distans på träning.. och sin lilla tid tog det helt klart. 54km är inte fy skam på träning ändå! Lite stolt över mig själv trots allt då det faktiskt varit konstigt motigt och kämpigt att springa ihop långa distanser på egen hand på träning. Utanför alla läger och tävlingar alltså :)

Vi lyckades dessutom pricka in den perfekta sommarvädret på leden. Och nice avslutning på det hela gjorde ju inte dagen sämre..

Jag vet att vissa tycker man är halvskum som lägger all sin lediga tid på löpningen vid sidan av sitt jobb med huvudfokus på löpning.. men helt ärligt. Sådana här ultralöpningar i vackra miljöer gör liksom livet rätt värt att leva. Kroppen samarbetar, huvudet piggnar till, lungorna får frisk luft och man kommer på igen att man är gjord för det här med rörelse.

Så formen då? Jo den är väl där som vanligt, mer eller mindre. Andra ultran för i år och äntligen dags för fjällöpning nästa vecka. Längtar redan nu till Kilian Classik 45km i franska bergen och förstås CCC 100km i Alperna senare i sommar. Bra att det börjar bli lite form av formen kanske..