Underbara Elba Trail och Italien när det är som bäst!

Underbara, underbara Elba!

Det är svårt att sammanfatta känslorna från loppet och resan. Känslorna kring grymma arrangören av Elba Trail, till känslan av att se deltagarna på resan gå i mål en efter en, till att själv fara upp och ner för bergen med pigga ben och med oändliga havsvyer åt alla håll…

Men vi tar det från början. På torsdagen åkte jag ner för planering med arrangören av Elba Trail. Vilket gav mig en heldag i löparskor på fredagen med mina nyfunna italienska vänner. Som vanligt älskar jag ju alla chanser att prata italienska, och dessutom om trail, ja då blir det ju inte bättre?

Förmiddagen spenderades med att markera banan för 20km – och 45km-loppen. Loppen arrangeras till minne av en italienska som förolyckades för 9 år sedan, och varje krona går till välgörenhet. Så hela orten hjälper självklart till och bidrar!

s

Ön Elba ligger utanför Toscanas kust och är mest känt för att Napoleon satt i exil på plats. 30 000 människor bor i alla fall här idag med dessa vyer..

Fredag kväll ankommer vårt gäng och de är taggade! Mot upplevelser i löparskor! Extra häftigt att min egen tvillingsyster gör debut på löparresa med Team Nordic Trail efter 3 års verksamhet. Stolt syster!

Självklart blev det italiensk restaurang med lokal fångst efter en kvällspromenad med oerhört vacker horisont.

Lördagen spenderades åt att reka utvalda delar av banan, i detta fall självklart den första stigningen. Som inte är av denna värld!

s

Ytterligare några bilder från lördagens rekatur. Underbara bilder fotograferade av deltagare Andreas Löfstrand!

Lördagskvällen spenderades med race meeting, nummerlappsutdelning och pastaparty Italian style (dvs minst lika mycket vin som vatten…)

DAGS FÖR START!

Efter att alla deltagare kommit i säng med korrekt info (om man säger såhär, det mesta tas på italienska), rätt utrustning var förberedd och klockan ställd, så var det dags att komma till sängs. Ungefär här insåg jag för egen del att det var ett tag sedan jag sprang så mycket som 3200 höjdmeter. Det skulle komma att kännas!

Att klockan var ställd på 04.30 kändes självklart väldigt jobbigt, haha, lika bra att vara ärlig! Men att äta frukost gemensamt med de andra kämparna kvart i fem, sömnig och ruggig – det förenar ska ni veta! Man förenas i någon form av galenskap och passion! Andreas, Björn, Pamela och Håkan som också skulle springa 45an verkade alla tusen gånger piggare än mig. Så jag fick stålsätta mig och halvlåtsas att jag minsann inte såg dubbelt :)

Jag tänkte på Alex och Anette som båda var för sjuka för att starta när jag stod vid startlinjen 05.45. Jag fick helt enkelt springa för dem också! Vi peppade oss själva i målområdet och övriga deltagare på resan låg ju och sov, deras start skulle gå först om 3,5h. Sovmorgon minsann!

Jag älskar stämningen i startområden inför en ultra. Det är alltid en något tryckande känsla av nervositet och förväntan. Det är också alltid ännu värre inför de riktigt långa loppen, från 10 mil och uppåt. Då står alla alltid och ifrågasätter vad de gör på plats.. haha :)

Starten går och vi löper ut en sväng på strandpromenaden. Benen har inte vaknat ännu så jag fotograferar och myser runt. Jag är rätt ostressad av mig i starten av ultror nuförtiden, man har lärt sig att man är ute ett tag, om man säger så. Har ingen större panik av att placera mig väl heller när det är dags för single tracks (småstigar) där endast en löpare i taget får plats. Här kan man annars ödsla en hel del frustration om man hamnar fel då man tvingas gå om de framförvarande löparna inte springer.

Då jag visste att vi hade runt 1000 höjdmeter att plocka det första vi skulle göra (en åreskuta ungefär) och att det var/är väldigt tekniskt så hetsade jag som sagt inte. Var sjukt nöjd med att få gå och undrade varför jag valt bort stavarna. Det såg ju rätt nice ut med stavar på vissa löpare. Vet dock att jag tenderar att bli lite latare med stavar, så jag manade på mig själv lite att åtminstone försöka springa..

Ungefär vid 8km dyker första vätskestationen upp och därmed står världens bästa Anette och Alex och vrålar på oss! Äntligen dags att vakna till Mirre! Morgonsolen strålar helt sjukt vackert in mellan träden och jag börjar nå högre höjder. Haven böljar sig åt alla håll och kanske att jag börjar få styrsel på benen. Ändå viktigt att stoppa Håkan för foto på väg uppför, man vill ju inte ta ut sig ;)

Tyvärr hade det regnat hela gårdagskvällen vilket gjorde klipporna och stenarna väldigt svårlöpta. Vi löpare använde alla möjliga metoder för att ta oss framåt och uppför Monte Capanne! Sista biten är dessutom med Via Ferrata på bergssidan (här var det dock torrt och fint) så det är kanonäventyr för alla som gillar när de inte är enkel asfaltstrottoar på plats. Det här är något HELT ANNAT !

Mums! Hur kan man ens överväga en plattrunda på trottoarkanter när de finns sådant här??! Med enorm säkerhet dessutom, vi passerade konstant funktionärer på väg upp. Här kvicknade jag äntligen till på riktigt – tjohej äventyr juuuuu!!!

På väg nerför första stigningen såg det ut såhär. Dock lite blött så jag använde samma teknik som framförvarande löpare, dvs den där hasa-på-.rumpan-nedför-och-få-det-att-se-snyggt-ut…

Och så äntligen lossnade det lite för mig utför första stigningen! Sa hej då till Håkan som jag sprungit med en stund och började fundera på hur långt ifrån Björn jag låg. Det hör ju till saken att vi hade ett internt battle mellan mig, Björn och Andreas. Det var mest Alex fel som hetsade Björn och Andreas mot mig. Björn som jag aldrig ens har slagit! Men eftersom han var så kaxig :P så var jag ju tvungen att överväga fartökning för att komma ikapp honom…!

Ner till näst vätskestation på 18km och jag hade fått upp lite tempo. Mötte Alex och Anette som gav massvis av energi!! Björn var för övrigt bara 3 min bort hörde jag (även om det visade sig i efterhand att de ljög, han var ju en kvart före) men det gav mig lite energi. Nu ska jag visa honom!

Sedan startade stigning nummer två, och OJ VAD VACKERT DET VAR!!! Uppe på toppen hade jag börjat njuta fullständigt och 4h in i tävlingen var jag high-life! Mötte min vän/arrangör MasMiliano på toppen och tackade så mycket för att de arrangerar detta underbara race!

Fick sedan sikte på Björn längre ner och snart var jag ikapp :D :D

Haha normalt sett brukar jag inte tävla med våra deltagare men just Björn klarar detta. Så jag la en liten fartökning på platten utför och han hängde på direkt, gick även om efter en stund (!) och böljade iväg själv igen. Hallå? Vad hände nu! Sedan kom spöregnet och plötsligt var dålig sikt och dimma!

Dags att ta sig i kragen här Miranda! Man kan ju inte komma ikapp och bli ifrånsprungen på 2 min ..

Kom ikapp Björn (igen!) och en annan tjej på samma gång, meddelade Björn att vi behövde plocka in damen så jag gav mig på en ny fartökning. Sedan var jag stensäker på att även Björn skulle svara på fartökningen, men det verkade inte så, för att plötsligt var jag själv uppe på höjden i spöregnet. Det var för övrigt fantastiskt skönt med lite svalkande regn. Italienarna såg som vanligt förtvivlade ut och drog på sig vindjackor. Jag älgade på! Nu hade jag ju kommit igång!!

Kom ikapp några gäng i taget och passerade, plockade in ett par dam-placeringar och snart flög jag utför nästa passage. 500 höjdmeter utför senare strålade solen och spöregnet var ett minne blott. Snart var jag nere vid kusten igen, turkosa vatten, pittoreska byar och världens skönaste pigga ben! Tjohej vad jag älskar att springa!!!!

Det var brutalt tekniskt och rolig löpning, och ganska svårlöpt. Snart siktade jag in mig på sista vätskestationen vid 31 km. Ingen Anette eller Alex denna gång men i alla fall Andreas!

Tro mig, jag gläds av att alla våra deltagare överlevererar, och när Andreas skuttade iväg ifrån mig uppför stigningen hoppades jag att han skulle orka hänga på mig när jag passerade strax, för jag visste att mina ben hade rätt mycket mer att ge idag. Latade mig en aning och sedan skärpte jag till mig med 800 höjdmeter kvar. Började plocka in löpare en efter en. Sa lycka till till Andreas och fortsatte uppför. Han beskrev det senare som att ”duracellkaninen bara körde” och det kändes väl som något liknande. Ingen italienare framför mig höll undan och varje enskild löpare plockades in. Såklart var jag trött, men jag behöver svettas ibland. Tänkte att jag omöjligt fick vara trött redan efter 35km och 2500 höjdmeter, jag ska ju springa 3ggr så mycket om 2 månader. Då kan man få vara trött efter 7-8 mil istället…

Hursomhelst, gladdes åt att ben och skalle började leverera och trots att den sista stigningen var av brutalt segdragen karaktär så gick det i alla fall fram och uppåt för mig hela tiden. Inte långt borta tills man var uppe återigen på toppen och visste att nu är det ju bara 900 höjdmeter utför! Tjohej vad det skulle gå!

Träffade strax Alex igen som skrattade åt att jag hade plockat in 30 min på grabbarna sedan senast vi sågs. Svarade med att det var hans fel, jag brukar ju inte hävda mig på tävling :D

Det var för övrigt underbar löpning utför och jag njöt i stora drag. Sprang ikapp Åsa och Maria som körde korta banan och gav hejerraop! Det är just dessa saker varför man ska åka tillsammans, man kan ge och få så mycket energi i varandras prestationer och lopp. När jag såg Åsa blev jag så glad att det blev fartökning. När jag såg Maria däremot höll jag precis på att vurpa ner i ett dike så henne skrämde jag nog mest när jag kom farandes bakifrån och skrek haha..

Men oavsett, fortsatte ner och fick strax springa in på strandpromenaden och möta vänner och mållinje! Extra kul att syrran var där och tog emot mig, med sin allra första halvmara i bergen i benen! Stolt syster!

Sedan stod vi resten av eftermiddagen och hejade in varandra. Det här är mycket varför man ska åka ihop. Javisst man kan gå på rekomendationer och åka på egna lopp, men känslan tillsammans efteråt är oslagbar. Som vi har det på Kilian Classik varje år också. Alla är olika snabba och väljer olika distanser så det finns alltid någon att heja in och det pågår en herrans funderande ”Hmm var låg Andreas senast du såg honom?” ”När passerad du Åsa?” ”Vad tror ni att Pamela kört sista biten på? Hon brukar vara stark” osv osv. Så en efter en så dyker det upp en svensk att skrika och heja in. Älskar det!! Detta år fick även Anette och Alex vara extra mycket cheerleaders i 10h och springa runt med Svenska flaggan så hela ön Elba kunde den utantill!

Ajuste, en liten bonus. Råkade få gå upp på prispallen också som 6e bästa dam! Dags att vakna tidigare nästa gång :)

Stolt arrangör över dessa goingar!! Underbart lopp och underbart race. Ett gäng tappra krigare på bild :)

Stolt systeryster

Komiskt för övrigt att vi hade samma färg på tröjan dagen till ära. När jag startade 06.00 så sov hon så det var inte planerat. Extra kul att arrangören trodde det var jag som gick i mål när hon gick i mål så hon fick en Finisher tröja för 45:an :)

Välförtjänt firarmiddag fick avrunda kvällen efter att ha tackat funktionärer och arrangören för ett underbart arrangemang. För övrigt spenderades hemresedagen med sightseeing i Rom och den obligatoriska bilden framför Colosseum !

Tack till alla deltagare för att ni gjorde resan, tack till Elba för att du är en fantastisk plats och tack till benen för att ni i tid och otid väljer att ändå leverera och vara med på alla upptåg.

Klicka