Kilian Classik 45km – 3e plats!

Hejsan världen!

Här kommer en liten lopproman om årets Kilian Classik 45km i de franska bergen. Med mig hade jag en stor grupp härliga människor som valt att åka till bergen med Team Nordic Trail. LOVE IT. Så fantastiskt att få dela med sig av denna underbara pärla till folk!!!

45km, ca 2000 höjdmeter, hög höjd och värme.

Liksom 2 tidigare år stod jag på startlinjen inför ett 45km långt äventyr. Första året hade jag ingen aning om vad jag givit mig in på, och andra året var jag VÄL MEDVETEN om det.. hehe men också i kanonform förra året.

Iår då?

”Sådärva”. Jag var fantastiskt peppad då jag verkligen älskar detta lopp, men jag hade ingen direkt bra träningsperiod bakom mig. Inte många långpass och inte någon kontinuitet. För första gången på flera år så var/är jag lite osäker på formen när det gäller långdistans. Men ack.. så mycket jag ändå såg fram emot äventyret. Jag älskar detta lopp…

Hela det superbästa gänget!!!

Och bara det faktum att jag fick dela detta äventyr med min kära mamma.. det är oslagbart. Hon sprang det kortare loppet, shit vad hon briljerar! Och här ser ni filmen från äventyret !

Team Nordic Trail Font Romeu Frankrike from Team Nordic Trail on Vimeo.

Vi kom iväg i den strålande solen och liksom alla år så gäller det att ta det lugnt när man börjar tugga uppför de första kilometerna. Den berömda skidbacken som dyker upp efter 8km var lika fullknökad med folk som vanligt. Bergen var lika vackra, stämningen var lika god och jag var lika glad.

En av mina favoritpassager uppenbarade sig snart när vi får springa på en oerhört teknisk stig bredvid fantastiskt blått vatten och vackra berg i bakgrunden. Jag blir som vanligt helt salig…! Jag misstänker att min relation till det här loppet är lite tveksamt överdrivet kärleksfull då det var HÄR jag avverkade mina första trailmil och blev förälskad i berg – men ack vad fantastiskt (!!) det är… hehe :)

Därefter började vi klampa uppför i värmen. Benen rullade på helt okej och jag njöt och pratade med medlöpare. Den rejäla stigningen innehöll återigen en helt brutal klippvägg av lösa stenar som kickade igång den verkliga överlevaren inuti. Samma sak med branten därpå där jag snubblade och fick använda handen som isyxa… aj aj. Men men lite skrubbsår.

Uppför den sista rejäla klättringen, den s.k. ”väggen” där jag för tredje året i rad fortfarande aldirg blivit passerad. Det är så brant och galet att när jag pekade och sa till Kristian att det är ”där uppe vi ska” så fick jag ett chockad svar ”va, det kan inte stämma?!” haha. Fast upp kom vi :)

Efter skidbacken, berget och väggen är de flesta höjdmeter avklarade och vi är ca 30km in i loppet. 15km stigar, tekniska och böljande partier kvar. Jag fick en extrem dos av runners high och satte in musiken i lurarna. På med rejäl musik och för första gången i loppet kom lite tävlingsvilja. Hur många brudar kan vara med och tävla idag?! Dags att plocka någon!

I min framfart de närmsta 10km fick jag passera en drös fransoser och 2 tjejer (!!) och medvinden var ett faktum!!

Tills jag strax innan 40km fick kram ut av bara hel***!!!!!!! Alltså på allvar, under de 10 år (10 år!) jag har sprungit lopp har jag aldrig – ALDRIG -. mött kram på detta sätt. Jag har ju knappt aldrig fått kramp?!! Så trots salt under dagen och bra med energiintag så var det ett faktum. Det turades om att röra sig mellan vader, insida lår, baksida lår osv. Jag sprang som en pingvin med rädsla att böja benen…hahhahaa….

Så årets största battle hittils var de sista 5 kilometerna med kramp. Jag kunde inte riktigt skratta åt det då, men det gör jag nu. Och så stelt det ser ut på upploppet. Krampade till och med till på upploppet, fick frågan om jag tog lite danssteg för skojs skull. Nä knappast, jag försökte bara hålla mig på benen.

Men men, så jäkla fint ändå. Trots krampattacker i timmar efter loppet. Jag njöt ändå. Av alla deltagares härliga historier och deras glädje, av att mamma briljerade, av att Carro vann (!!) och av att vi alla fick precis den där upplevelsen jag hoppades att alla skulle få!!