Ett spontant bergslopp i Italien, 37km och 2000 höjdmeter bjuds!

Jag har en kompis som heter Sussi, och hon hatar backar!

Så det var klart otippat att just Sussi skulle lura iväg mig till ett spontant lopp i Italien?!

Sussi hade pressuppdrag som fotograf och journalist, och jag? Jag gillar ju alltid att reka nya platser! Och att dessutom få prata italienska. Så att reka, springa OCH få göra det i Italien kan man ju inte säga nej till :)

Så det bar iväg till ”italienska Rivieran” där naturkrafterna bjöd på rejäla vindar dagen innan loppet.. Magiskt!

Vi skuttade runt på loppets stigar redan dagen innan och filmade och fotade och hade oss. Teknisk skulle det bli – minst sagt!

Bra kaffestopp var vi än tittade – Bästa!

Lite nice fotografering i den vackra stadens äldre kvarter. Kunde inte låta bli att minnas min gamla stad Morbegno där jag bodde 2009. Snart dags att återse den tycker jag..

Emellan fotograferingar och kaffestopp blev vi guidade på fantastiskt vis av loppets arrangör och lokala entreprenörer i sportbranschen. Mycket lyxigt och ett fantastiskt sätt att lära sig varje stig och varje plats att se!

Stämningen var på topp inför loppet på tävlingsdagen, även om jag oroade mig över sjukt lite och dålig träning. Var sjukt nöjd med att det ”bara” var 37km och 2000 höjdmeter. Men i relation till vad jag normalt sett brukar åka utomlands för så var det kort. Ännu kortare för Sussi som springer 100mils lopp hela tiden. Trots detta så tror jag att vi både var nervösa innan start. Hela tiden pratade italienarna om ”hur jobbig banan var” och ”jasså, ni ska springa den långa?!” Haha. Fick Flashback från när jag och Anette spontanåkte till Italien hösten 2014 och skulle springa ”den långa” Tartufo Trail 67km och 4000 höjdmeter. Hehe det kändes också fruktansvärt mycket längre på plats än när vi bokade :)

Tillbaka till loppet!

Vi kickade igång och jag spenderade hela första timman med att leta efter känslan. Haha. Låter löjligt men jag tror att löparna som läser förstår mig. Jag brukar liksom ”hamna i känslan” efter ett tag. Nöta-känslan, eller gowiththeflow-känslan. Allt uteblev och det kändes lika tungt efter 8km som efter 1km. Väldigt ovanligt!

Men så, någon mil in i loppet så drog vi på utför jag och ett grabbgäng. Sjukt tekniskt och supersvårt (INGENTING var gratis på denna bana, det var supertekniskt uppför som utför hela tiden) och jag började verkligen få feeling. Kort kjol, bara ben, t-shirt, solen som sken, Italien och så flow utför på tekniska stigar – vad mer kan begära?!

Haha.. bara det att väl nere så inser vi att vi har sprungit fel och får vända uppåt!!! Men åååååååhhh. Adrenalinpåslag, maxpuls och mjölksyra genom öronen, jo man tackar…

Äh men jag får skylla mig själv, är man blind så är man!

Men så, ett tag till in i loppet så blev jag ensam – och vet ni vad. Kanske är det just det jag har saknat så längre, ensamlöpning. Skallen började processa ideer och tankar som legat och grott och kroppen fick bara jobba på. Överallt fanns funktionärer och stigningarna var inte av denna värld – det var till och med klättrare fastkilade i träden för att hjälpa oss uppför branterna – så brant var det !

Någon gång in kring 25km och 4h tror jag så var jag riktigt slut. Inte för att jag på något vis hade kört på riktigt hårt utan jag fick helt enkelt bekänna färg. Jag måste träna långpass!! Här tror jag att jag kan leva på gamla meriter för att jag är ultralöpare?!

Motivationen ökade något fruktansvärt för att komma hem och träna, träna, träna…! Och samtidigt var det ju bara att bita ihop och acceptera läget. Så ja lubbade framåt och roade mig på de tekniska stigarna. Otroligt roliga stigar uppför och utför. Och så himla skönt att bli riktigt riktigt tröt också! Låter säkert konstigt, men oj vad alla människor behöver en genomkörare i ben och skalle och liksom blåsa ur massa frustaktion och aggressioner.

Kom till slut in i en riktigt härlig lunk och myskänsla. Ungefär när vyerna uppenbarade sig på allvar och solen värmde som mest. Njöt av att ta stigning efter stigning, att skutta framåt, springa genom deras unika grotta mitt i loppet, hälsa på medlöpare och av att passera lite folk för första gången på loppet :)

Innan avslutningen får alla löpare dessutom springa via ett flera hundra år gammalt kastell, haha det händer bara i Italien!!!

Så summa kardemumma, lyckades mata till någon form av fartökning och hålla Sussi bakom mig fastän jag trodde hon skulle dyka upp tidigare efter jag gått i mål. Kvinnan hade i alla fall kärat ner sig i backarna på vägen, vilket gladde mig förstås. Jag älskar ju också backar!

Och vet ni vad, det är mest de tekniska backarna jag tar med mig! En rejäl sandstrand i all ära, men så roliga och knepiga stigar i nästan 40km, det ser man ju aldrig! Jag må kanske inte gjort mitt snabbaste race (5h37min på 37km 2000 höjdmet) men jag återkommer snart för att skutta, skutta, skutta!

Och jag måste springa långpass hela våren – haha nu jäklar! Tänk vad peppad man kan bli av ett halvdåligt race ;)